Etikettarkiv: sport

Rocky – chokladen som golvar dig

Det här nog den finaste annonsen hittills i bloggen. Vilket konstverk! Jag vill ha den som tavla. Det går nästan inte att se om det är ett foto eller en målning, men tittar man på chokladen ser man att den är målad. Det enda jag kan anmärka på är att jag tycker att det hade blivit mycket bättre med en vänsterhandske, av flera skäl:

Rubriken hade hamnat till vänster och därmed först vilket känns naturligt. Handsken hade också följt läsriktningen.
”Dubbel” hade kommit fram bättre eftersom öppningen skulle ha varit på andra sidan.
Texten på förpackningen hade varit lättare att läsa eftersom den pekat uppåt.
Annonsen hade fungerat bättre när man ser den stående (som man gör när tidningen är rättvänd) eftersom texten på förpackningen hamnat åt rätt håll.
Rocky var ”southpaw”, alltså vänsterhänt, vilket var en fördel mot högerhänta boxare.

Småsaker kanske men sammantaget tycker jag det blir övertygande.

Inte heller denna annons har någon information om upphovsmän men i Landskrona museums reklamarkiv hittar jag att AD var en viss Kurt Lundkvist som jobbade på Arbman i Malmö vid den här tiden. Den gode Kurt fick 16 guldägg och ungefär lika många silver mellan 1962 och 1981 och det får man väl kalla godkänt.

Chokladen gjorde dock inget större avtryck, jag lyckas inte hitta någon information om den alls. Filmen Rocky (svensk premiär 1977) gick bra i Sverige men uppföljaren Rocky II (december 1979) drog knappt en tredjedel av publiken jämfört med den. Kanske började Rocky-intresset mattas av och Fazer gick vidare med nya varumärken.

91:an 19/80

Hoa-Hoa, superstark!

Hoa-Hoa Dahlgren (bra att efternamnet är med så att man inte förväxlar honom med andra Hoa-Hoa) läser Stålmannen (nummer 7/80) och lyckas tack vare det ta 65 kg i stöt. Jag är inte jätteimponerad. Hans personbästa är ju 207,5 kg. Men man ville väl hålla det lite enkelt för annonsens skull, så att han inte skulle stå illröd i ansiktet på den sista bilden.

Han kanske inte gick all-in på den här plåtningen men hans meritlista går inte av för hackor: svensk mästare 5 gånger under perioden 1973 till 1979 och totalt 11 guldmedaljer (man kan få upp till tre guldmedaljer i ett SM – ryck, stöt och sammanlagt) och så ett EM-brons 1977 på det.

Förutom tyngdlyftning (och för all del ”På spåret”) är väl Hoa-Hoa mest känd för att ha varit affischnamn för pappaledighet 1978. Efter en idé från Janne ”Loffe” Carlsson, som hade uppdraget två år tidigare, gjordes den klassiska affisch där den muskulöse Dahlgren håller ett spädbarn i famnen (Peter Svenonius, som fick 400 kr i gage) under texten ”Barnledig pappa!”. Han skulle dock inte bli pappa förrän 12 år senare, och då var han inte pappaledig. När jag fick veta att han aldrig varit pappaledig kändes det lite som jag att antar att det skulle göra om man fick veta att Gunde Svan helst tillbringade fritiden i soffan med en skål baconchips och inte i skidspåret.

Här är Hoa-Hoa i Försäkringskassans reklamfilm för pappaledighet:

Se filmen här

Western 12/81

Gundes skidbluff gav råg i ryggen

Va, vad gör programledaren för Fångarna på fortet i skidspåret, och i landslagsdräkt dessutom? Tro det eller ej kids, men Gunde Svan var längdåkningens superstjärna under andra halvan av 80-talet. Denne renlevnadsman, nykterist, och allmän helylle-friskus var det rena Björn Borg-klassen på under 84–91 då hann bl.a vann fyra olympiska guldmedaljer och sju VM-guld. En del av framgångsreceptet var tydligen knäckebröd, men är det inte lite väl mycket Socialstyrelsen över ”några skivor varje dag”?

Här kan man vinna Kneissl-skidor och Gunde var ju deras galjonsfigur vid den här tiden. Tyrolska Kneissl har gjort skidor sedan 1919 och verkar ha haft ett gott anseende men också stora problem med skakig ekonomi, ombildningar, konkurser, ägarbyten och ja… rena SAAB-härvan. Men det kändes nog ändå hoppfullt så här 1987, då man hade Gunde som vann guldmedaljer på löpande band och glatt viftade med sina Kneissl efter målgång. Men allt var inte som det verkade. 2005 avslöjade Aftenposten att det många gånger var övermålade Fischer – de bästa skidorna som fanns – Gunde åkte på. Fischers tidigare racing-chef, Gerhard Thaller, sa då: ”Det var surt att stå och titta på det och veta att det var våra skidor han åkte på, trots att det såg ut som det var konkurrentens.” Enligt Thaller var det så att Fischer ovetandes i en ny kollektion hade använt ett varumärkesnamn som Kneissl ägde. För att slippa dra tillbaks hela kollektionen fick de ge 200 par skidor till Kneissl och det var på sådana skidor Gunde vann många av sina segrar.

Och självklart var det just Sveriges landslag, med Gunde, som vann skidstafetten i VM i Oberstdorf i Västtyskland.

Annons av Brindfors Annonsbyrå.

Fantomen 2/87

Björn Borg på bänken

Det här är mitt äldsta nummer av Fantomen och med råge den äldsta annonsen i bloggen hittills. 80-talsreklam? Nej, det är det ju inte men det bryr jag mig inte om.

För här halvligger ju själve Björn Borg på en massagebänk med endast en handduk (ok, klocka, hals- och armband också) på sin magra kropp. Han läser Buster 19/74. Serien med honom själv började i 11/75 så det är inte den han läser. Han ser road ut, men gesten ser ut att säga ”nej, din sopa!” eller ”hur kunde han missa det där läget?”.

Så här på hösten -75 var Björn 19 år men redan en etablerad stjärna, med segrar i Franska öppna, US Pro och Swedish Open under bältet. De fem raka Wimbledon-segrarna låg ännu i framtiden.

Jag är helt ointresserad av sport, men med en sporttokig bror läste jag väldigt mycket Buster under 80-talet. Att Björn Borg haft en egen serie kände jag dock inte till, jag antar att den lades ned senast 1983 då Björn lade racketen på hyllan. Fin annons ändå, men rubriken ”Game, set…” kunde slopats, och den röda texten kunde varit vit och legat snyggare.

Fantomen 17/75

Lev offensivt med Stefan Edberg

Stefan Edberg syns här riktigt spraka av energi, och 1987 var han verkligen på gång. Jag kan ju inget om sport men vad jag förstår tog han hem guldmedaljer från Australian Open, US Open och Stockholm Open detta år. Det kan ju inte vara illa! När jag gör mina efterforskningar märker jag dock en sak – Sverige vann Davis Cup 1987 men Edberg spelade inte i finalen. Han var med i finalerna 1984-1985 (vinster), 1986 (förlust), 1988-1989 (förluster), 1994 (vinst), 1996 (förlust). Men alltså inte i finalen 1987. Spelade han inte det året? Jojomen, han var med och säkrade Sveriges finalplats genom att vinna över de spanska bröderna Sanchez i semin. Men i finalen fullkomligt lyser han med sin frånvaro. Jag bestämmer mig för att kolla upp saken ordentligt och kontaktar Svenska Tennisförbundet. Där möts jag av total tystnad. Är det obekväma sanningar som inte får komma fram? Jag börjar ana ett scoop! Var han kanske packad? Ute och söp med Boris Becker? Petad pga divalater mot lagkamraterna? Eller tvärtom – utfryst av de äldre i laget som kände sig hotade av uppkomlingen?

Jag gräver vidare men till en början går det riktigt trögt. Inga källor ger några ledtrådar till anledning för Edbergs frånvaro. Jag kollar med Stockholms Tennisförbund. Enligt dem var Stefan ”(små)-skadad men det hade ju ej någon betydelse eftersom vi vann”. Sveriges Tennismuseum svarar kort och gott att han var skadad. Jahopp… men det kan ju fortfarande vara så att han blev skadad när han var ute och söp med Becker eller när lagkamraterna bäddade säck åt honom på hotellet, eller hur?

Annonsen är annars ett bra exempel på ”så känd att man inte behöver skriva ut namnet”. Till och med jag kände igen Stefan Edberg där. Det är väl Stefan Edberg?

Mycket imponerande elektricitet runt Stefan, på den tiden innan varje 10-åring kunde få till det där med Photoshop. Är det handritat med färgkritor?

Fantomen 10/87

Gollyball – sommarens fullträff!

Ibland hade serietidningarna dubbla omslag för att få plats med fler annonser, och det gjorde ju att man kunde få se annonser över ett helt uppslag. Här är det The Coca Cola Company som slår på stora trumman för sin Gollyball.

Jag har ett vagt minne av Gollyball, jag vill minnas att det gick otroligt dåligt att spela det eftersom bollarna inte vägde något. Det ser onekligen helt crazy ut. Personerna på bilden verkar dock tycka att det här med Gollyball är hur kul som helst, när de springer runt i fula truckerkepsar och för stora tröjor. Allt ser väldigt amerikanskt ut, med kepsarna och konstgräset(?) men det står på svenska på etiketter och tröjor. Mycket mystiskt.

Bilden nedtill måste jag säga ger lite obehagskänslor, med en ung tjej som står inklämd mellan en mans ben och fyller på muggen han håller vid skrevet. Eller är det bara jag?

Namnet ”Gollyball” väcker en del frågor. Istället för att välja ett namn härlett från baseball valde man av någon anledning volleyball istället. Fast med ett ”g” i början för att… man skulle tänka på golf?

Notera att PET-flaskorna förr hade särskilda bottnar, för att stå stadigare antar jag. Man litade inte riktigt på att flaskorna kunde stå på den vanliga bottnen, med fyra ”bubblor”. Det borde har varit enkelt att testa dock.

Kaxigt med avslutningen ”Coca Cola, Fanta och Sprite hittar du överallt”.

Fantomen 10/87

En glass i skidspåret, ja tack!

Här i bloggen lämnas inget åt slumpen. Har vi en annons med svenska skidåkare vilar jag inte förrän jag tagit reda på namn och meriter på de avbildade atleterna. Att mannen var Thomas Wassberg (fyra OS-guld, tre VM-guld, tre VM-silver och ett VM-brons) var tydligen inte så svårt, det såg till och med min bror. Själv kände jag inte igen honom utan vresig blick och skägg, men det var visst attribut han lade sig till med senare i karriären (på bilden är han runt 23).

Damens identitet var svårare. En gissning var Lena Carlzon-Lundbäck, innan namnet Eva Olsson (sjutton SM-guld) dök upp i diskussionerna. Svenska Skidförbundet bekräftade den senare teorin. Vilka barnen är förtäljer inte historien, men det verkar med tanke på hårfärgen inte helt otroligt att de är Evas.

Annonsen då, jo den är fin! Vackert målad målport, skylt och snö, bra friläggning av längdskidåkarna (ovanligt vid den här tiden) och så sportkändisar som tydligen var så kända att man inte behövda skriva ut deras namn.

Men det finns ju ett uppenbart problem. Vem vill äta glass i skidspåret? Jag har fått min beskärda del av längdskidåkning på friluftsdagar och annat genom åren, och aldrig har jag sett någon ha glass med sig i väskan. Oftare då en termos med varm choklad. Väldigt optimistiskt av Glace-Bolaget att slå ett slag för glass som matsäck.

Fantomen 4/79

Häng me´ i GB Basket Cup

Här har vi glassgubben i en mer aktiv roll än vi är vana att se honom. Han brukar ju vara mer av en statisk symbol än en seriefigur. De där basketdojorna brukar han väl inte ha heller? Typiskt gammaldags käckt ”Häng me´” men upplägget verkar krångligt… Man ska alltså ha ett klasslag och göra om den till en miniförening. Man betalar då 25:- för stadgarna (yippi!) och ett medlemsbevis och en tidningsprenumeration (som alla i laget ska dela på?). Men det finns ingen kryssruta för ”Jag vill härmed bilda en miniförening” och inget fält för dess namn. Och den där cupen, först ska man fråga sin lärare, sen ska man skicka in lappen för att få mer information?

Fantomen 19/85

Relaterat inlägg

Relaterat inlägg

Relaterat inlägg

Relaterat inlägg

Relaterat inlägg

Relaterat inlägg