Etikettarkiv: kändisar

Hoa-Hoa, superstark!

Hoa-Hoa Dahlgren (bra att efternamnet är med så att man inte förväxlar honom med andra Hoa-Hoa) läser Stålmannen (nummer 7/80) och lyckas tack vare det ta 65 kg i stöt. Jag är inte jätteimponerad. Hans personbästa är ju 207,5 kg. Men man ville väl hålla det lite enkelt för annonsens skull, så att han inte skulle stå illröd i ansiktet på den sista bilden.

Han kanske inte gick all-in på den här plåtningen men hans meritlista går inte av för hackor: svensk mästare 5 gånger under perioden 1973 till 1979 och totalt 11 guldmedaljer (man kan få upp till tre guldmedaljer i ett SM – ryck, stöt och sammanlagt) och så ett EM-brons 1977 på det.

Förutom tyngdlyftning (och för all del ”På spåret”) är väl Hoa-Hoa mest känd för att ha varit affischnamn för pappaledighet 1978. Efter en idé från Janne ”Loffe” Carlsson, som hade uppdraget två år tidigare, gjordes den klassiska affisch där den muskulöse Dahlgren håller ett spädbarn i famnen (Peter Svenonius, som fick 400 kr i gage) under texten ”Barnledig pappa!”. Han skulle dock inte bli pappa förrän 12 år senare, och då var han inte pappaledig. När jag fick veta att han aldrig varit pappaledig kändes det lite som jag att antar att det skulle göra om man fick veta att Gunde Svan helst tillbringade fritiden i soffan med en skål baconchips och inte i skidspåret.

Här är Hoa-Hoa i Försäkringskassans reklamfilm för pappaledighet:

Western 12/81

Gundes skidbluff gav råg i ryggen

Va, vad gör programledaren för Fångarna på fortet i skidspåret, och i landslagsdräkt dessutom? Tro det eller ej kids, men Gunde Svan var längdåkningens superstjärna under andra halvan av 80-talet. Denne renlevnadsman, nykterist, och allmän helylle-friskus var det rena Björn Borg-klassen på under 84–91 då hann bl.a vann fyra olympiska guldmedaljer och sju VM-guld. En del av framgångsreceptet var tydligen knäckebröd, men är det inte lite väl mycket Socialstyrelsen över ”några skivor varje dag”?

Här kan man vinna Kneissl-skidor och Gunde var ju deras galjonsfigur vid den här tiden. Tyrolska Kneissl har gjort skidor sedan 1919 och verkar ha haft ett gott anseende men också stora problem med skakig ekonomi, ombildningar, konkurser, ägarbyten och ja… rena SAAB-härvan. Men det kändes nog ändå hoppfullt så här 1987, då man hade Gunde som vann guldmedaljer på löpande band och glatt viftade med sina Kneissl efter målgång. Men allt var inte som det verkade. 2005 avslöjade Aftenposten att det många gånger var övermålade Fischer – de bästa skidorna som fanns – Gunde åkte på. Fischers tidigare racing-chef, Gerhard Thaller, sa då: ”Det var surt att stå och titta på det och veta att det var våra skidor han åkte på, trots att det såg ut som det var konkurrentens.” Enligt Thaller var det så att Fischer ovetandes i en ny kollektion hade använt ett varumärkesnamn som Kneissl ägde. För att slippa dra tillbaks hela kollektionen fick de ge 200 par skidor till Kneissl och det var på sådana skidor Gunde vann många av sina segrar.

Och självklart var det just Sveriges landslag, med Gunde, som vann skidstafetten i VM i Oberstdorf i Västtyskland.

Annons av Brindfors Annonsbyrå.

Fantomen 2/87

Fleksnes på tryckeriet

När jag bläddrar bland mina tidningsbuntar ser jag många fina annonser, varvat med en del riktigt trista. Men så finns också de där guldkornen som verkligen sticker ut. Som den här till exempel, vilket fynd!

Här står ingen mindre än Rolv Wesenlund, mer känd som Marve Fleksnes, och roffar åt sig en bunt rykande färska Serienytt (nummer 16/76) direkt från tryckpressen. Visst är det väl Rolv? Jag tänker utgå ifrån det i alla fall, han är väldigt lik Rolv som var populär i Sverige vid den här tiden.

Marve såg vi i serien Fleksnes Fataliteter som gick i Sverige i sex omgångar 1972-1982 och gjorde succé. Långfilmen Den siste Fleksnes kom 1974 och gjorde succé även den. En sista säsong av serien gjordes 1988 och så ett allra sista avsnitt 2002. Jag minns serien mycket väl och tyckte den var jättekul! Jag ska banne mig köpa DVD-boxen en vacker dag. Rolv var som sagt väldigt populär på 70- och 80-talet så han dök ofta upp i rutan, bland annat i en liten roll i Göta Kanal 1981.

Tidningen han girigt roffar åt sig är alltså Serienytt och den läste jag aldrig. Den kändes kanske lite för vuxen och tråkig, med intetsägande namn och oklar inriktning. Dessutom lades den ned 1983 så alla ex jag såg var ju redan gamla.

Annonsen är helt underbar! Men om det visar sig att det inte är Rolv på bilden blir ju detta inlägg något märkligt.

Buffalo 8/77

Björn Borg på bänken

Det här är mitt äldsta nummer av Fantomen och med råge den äldsta annonsen i bloggen hittills. 80-talsreklam? Nej, det är det ju inte men det bryr jag mig inte om.

För här halvligger ju själve Björn Borg på en massagebänk med endast en handduk (ok, klocka, hals- och armband också) på sin magra kropp. Han läser Buster 19/74. Serien med honom själv började i 11/75 så det är inte den han läser. Han ser road ut, men gesten ser ut att säga ”nej, din sopa!” eller ”hur kunde han missa det där läget?”.

Så här på hösten -75 var Björn 19 år men redan en etablerad stjärna, med segrar i Franska öppna, US Pro och Swedish Open under bältet. De fem raka Wimbledon-segrarna låg ännu i framtiden.

Jag är helt ointresserad av sport, men med en sporttokig bror läste jag väldigt mycket Buster under 80-talet. Att Björn Borg haft en egen serie kände jag dock inte till, jag antar att den lades ned senast 1983 då Björn lade racketen på hyllan. Fin annons ändå, men rubriken ”Game, set…” kunde slopats, och den röda texten kunde varit vit och legat snyggare.

Fantomen 17/75

Lev offensivt med Stefan Edberg

Stefan Edberg syns här riktigt spraka av energi, och 1987 var han verkligen på gång. Jag kan ju inget om sport men vad jag förstår tog han hem guldmedaljer från Australian Open, US Open och Stockholm Open detta år. Det kan ju inte vara illa! När jag gör mina efterforskningar märker jag dock en sak – Sverige vann Davis Cup 1987 men Edberg spelade inte i finalen. Han var med i finalerna 1984-1985 (vinster), 1986 (förlust), 1988-1989 (förluster), 1994 (vinst), 1996 (förlust). Men alltså inte i finalen 1987. Spelade han inte det året? Jojomen, han var med och säkrade Sveriges finalplats genom att vinna över de spanska bröderna Sanchez i semin. Men i finalen fullkomligt lyser han med sin frånvaro. Jag bestämmer mig för att kolla upp saken ordentligt och kontaktar Svenska Tennisförbundet. Där möts jag av total tystnad. Är det obekväma sanningar som inte får komma fram? Jag börjar ana ett scoop! Var han kanske packad? Ute och söp med Boris Becker? Petad pga divalater mot lagkamraterna? Eller tvärtom – utfryst av de äldre i laget som kände sig hotade av uppkomlingen?

Jag gräver vidare men till en början går det riktigt trögt. Inga källor ger några ledtrådar till anledning för Edbergs frånvaro. Jag kollar med Stockholms Tennisförbund. Enligt dem var Stefan ”(små)-skadad men det hade ju ej någon betydelse eftersom vi vann”. Sveriges Tennismuseum svarar kort och gott att han var skadad. Jahopp… men det kan ju fortfarande vara så att han blev skadad när han var ute och söp med Becker eller när lagkamraterna bäddade säck åt honom på hotellet, eller hur?

Annonsen är annars ett bra exempel på ”så känd att man inte behöver skriva ut namnet”. Till och med jag kände igen Stefan Edberg där. Det är väl Stefan Edberg?

Mycket imponerande elektricitet runt Stefan, på den tiden innan varje 10-åring kunde få till det där med Photoshop. Är det handritat med färgkritor?

Fantomen 10/87

Popstars med Joey

Samlaralbum: roligt eller ett cyniskt utsugande av barnens slantar? Den diskussionen tar vi inte här, jag nöjer mig med att konstatera att priserna 3kr/album och 50 öre/bild känns rätt ok. Som jämförelse kan nämnas att en serietidning kostade 8:90 vid den här tiden. Tveksamt om ett komplett album skulle ge någon större slant idag dock.

Jag har inget minne av albumet eller av att någon jag kände samlade. Själv var jag nog för omedveten om musik 1987 för att ha någon större glädje av det. Med 160 bilder måste det vara rätt mycket utfyllnad med ganska obskyra artister.

Det känns helt rätt att sätta Joey Tempest på omslaget. Europe var glödheta 1987 och man kan skämta om pudelrock och synthfanfarer men det går inte att skämta bort att det är ganska fantastiskt att från Upplands Väsby i lilla Sverige dök detta band upp och blev världsstjärnor. Det var så fantastiskt att gå på disco i mellanstadiet och dansa tryckare till ”Carrie”. Och Joey – en äkta larger-than-life superstjärna och frontman! Jag tror aldrig vi får se dess like i Sverige igen. Vad sa du… Yngwie? Ola Salo? Per Gessle?! Äh skärp dig.

Tråkmånsarna Tina Turner, Madonna, Prince (innan han bytte namn till nån… symbol) och Bruce Springsteen flankerar.

Fantomen 7/87

En glass i skidspåret, ja tack!

Här i bloggen lämnas inget åt slumpen. Har vi en annons med svenska skidåkare vilar jag inte förrän jag tagit reda på namn och meriter på de avbildade atleterna. Att mannen var Thomas Wassberg (fyra OS-guld, tre VM-guld, tre VM-silver och ett VM-brons) var tydligen inte så svårt, det såg till och med min bror. Själv kände jag inte igen honom utan vresig blick och skägg, men det var visst attribut han lade sig till med senare i karriären (på bilden är han runt 23).

Damens identitet var svårare. En gissning var Lena Carlzon-Lundbäck, innan namnet Eva Olsson (sjutton SM-guld) dök upp i diskussionerna. Svenska Skidförbundet bekräftade den senare teorin. Vilka barnen är förtäljer inte historien, men det verkar med tanke på hårfärgen inte helt otroligt att de är Evas.

Annonsen då, jo den är fin! Vackert målad målport, skylt och snö, bra friläggning av längdskidåkarna (ovanligt vid den här tiden) och så sportkändisar som tydligen var så kända att man inte behövda skriva ut deras namn.

Men det finns ju ett uppenbart problem. Vem vill äta glass i skidspåret? Jag har fått min beskärda del av längdskidåkning på friluftsdagar och annat genom åren, och aldrig har jag sett någon ha glass med sig i väskan. Oftare då en termos med varm choklad. Väldigt optimistiskt av Glace-Bolaget att slå ett slag för glass som matsäck.

Fantomen 4/79