Etikettarkiv: 80-tal

Lek oändligt långt bort med Playmo Space

Rymden var het 1981. Efter succéerna med Stjärnornas krig (1977) och Rymdimperiet slår tillbaka (1981) rådde ingen brist på leksaker med rymdtema. Lego Space kom 1978 och Playmobils Playmo Space ett par år senare.

Playmo Space ser klart Star Wars-inspirerat ut, kolla bara på loggan och den R2D2-liknanden roboten nere till höger. Det här med att man kan välja mellan astronaut och kosmonaut känns väldigt politiskt korrekt, som att man inte ville att barnen skulle behöva välja sida i verklighetens Stjärnornas krig, det mellan USA och Sovjet. När Rocky IV (1985) kom lärde vi ju oss att USA alltid var de på den goda sidan.

Kalle Anka & C:o 36/81

Salmiak Gum, svärta och äckel

En dyster annons. Svärta och naivism. Trots fyrfärgsuppslag är det sparsmakat med färg. För att understryka känslan av misär och diskbänksrealism ligger ett skärmärke kvar och stör symmetrin.

Jag har letat efter information om Bassett’s Salmiak Gum men gått bet. Det är inte direkt ett familjeföretag numera, det är bara ett varumärke som ägts av olika stora bolag genom åren. Just nu är det Kraft Foods och därifrån fick jag bara ett tvättäkta ”goddag yxskaft”-svar. Sunnegrossisten AB som haft dem tidigare vägrar att svara på mina frågor.

Förmodligen smakade de som de äckliga lakritsbitarna i Gott & Blandat. Det finns en anledning till att det heter Gott OCH Blandat, eller hur? Det är alltså delvis goda bitar och delvis äckliga, blandade bitar. Tänk om de kunde nöjt sig med att lägga i de goda bitarna och bara kalla det ”Gott” istället!

Fantomen 12/82

 

Barbie och Ken runt flygeln

Barbie alltså. Så jäkla fjantigt. Kolla in Kens ben bara, han kan inte ens böja på dem! Och varför har han egentligen låtit göra en statyett av frugan? Är det inte lite ”Jabba the Hut gör en karbonitstaty av Han Solo” över det?

Men okej, jag ska inte klaga på Barbie. De som lekte med dem som barn kan bli förbannade. Mycket har skrivits om det sjuka kroppsidealet genom åren, så det behöver vi inte ta här men det här med att dockorna inte kan stå är ju faktiskt inte så mycket att orda om. Det är ju det vanliga bland dockor. Säg en sorts docka som kan stå bra. Kom igen, en enda!

Rosa och fluff för hela slanten, signerat Ted Bates HBG.

Kalle Anka & C:o 48/89

Gundes skidbluff gav råg i ryggen

Va, vad gör programledaren för Fångarna på fortet i skidspåret, och i landslagsdräkt dessutom? Tro det eller ej kids, men Gunde Svan var längdåkningens superstjärna under andra halvan av 80-talet. Denne renlevnadsman, nykterist, och allmän helylle-friskus var det rena Björn Borg-klassen på under 84–91 då hann bl.a vann fyra olympiska guldmedaljer och sju VM-guld. En del av framgångsreceptet var tydligen knäckebröd, men är det inte lite väl mycket Socialstyrelsen över ”några skivor varje dag”?

Här kan man vinna Kneissl-skidor och Gunde var ju deras galjonsfigur vid den här tiden. Tyrolska Kneissl har gjort skidor sedan 1919 och verkar ha haft ett gott anseende men också stora problem med skakig ekonomi, ombildningar, konkurser, ägarbyten och ja… rena SAAB-härvan. Men det kändes nog ändå hoppfullt så här 1987, då man hade Gunde som vann guldmedaljer på löpande band och glatt viftade med sina Kneissl efter målgång. Men allt var inte som det verkade. 2005 avslöjade Aftenposten att det många gånger var övermålade Fischer – de bästa skidorna som fanns – Gunde åkte på. Fischers tidigare racing-chef, Gerhard Thaller, sa då: ”Det var surt att stå och titta på det och veta att det var våra skidor han åkte på, trots att det såg ut som det var konkurrentens.” Enligt Thaller var det så att Fischer ovetandes i en ny kollektion hade använt ett varumärkesnamn som Kneissl ägde. För att slippa dra tillbaks hela kollektionen fick de ge 200 par skidor till Kneissl och det var på sådana skidor Gunde vann många av sina segrar.

Och självklart var det just Sveriges landslag, med Gunde, som vann skidstafetten i VM i Oberstdorf i Västtyskland.

Annons av Brindfors Annonsbyrå.

Fantomen 2/87

Harig He-Man möter höjdrädd Hordak

Barndomens favoriter Masters of the Universe är tillbaks med tre nya gubbar och ett flygplan. He-Man ser mer än lovligt mesig ut. Kolla på’n, har springer som en rädd hare när Dragstor kommer. Tur att Extendar hjälper till genom att… göra sig lång. Hordak ser inte så katig ut heller i och för sig. Varför skulle han klättra upp där om han är så jäkla höjdrädd?

Fright Fighter är lite cool men ”bakom dess vingar döljer sig Skeletor” är tokigt, menar de ”bakom dess spakar” eller ”bakom dess tonade vindruta”? Här passar det bra med en reklamfilm för Fright Fighter, eller hur? Kolla själva, sitter Skeletor bakom vingarna?

Samlaraffischen med klistermärken minns jag men jag hade aldrig någon. Det känns onekligen lite bittert. Jag hade å andra sidan bara två gubbar, och inga tidningar. Alltså, vad var för misär jag växte upp i egentligen?

Buster 22/87

Katten Gustaf, kramgo och tråkig

Här är Katten Gustaf igen. Han har varit här förut alltså? Jag antar att de hänvisar till en tidigare annons men det är inte så lätt att veta. Katten Gustaf hör till de där seriefigurerna som ska vara roliga men som endast i sällsynta undantagsfall är det. Som Knasen, och de flesta serierna i Larson. Värst är nog Rick O’Shay som gick i Fantomen. Det är en sådan där serie där man inte vet om det ska vara en punchline i varje stripp eller om de ska läsas som helsidor för det kommer aldrig något roligt.

Ful och tråkig annons måste jag säga. Oinspirerad. De har bara radat upp gosedjuren och gjort enklast möjliga annons av det, med tråkig typo och copy (lite reklamtermer där) och tydligen måste Gustaf alltid skrivas med versaler. ”Gustaf och hans kusiner” står det, men så vitt jag vet har han bara en kusin, Nermal, och han är inte med i annonsen.

Lundby är ett anrikt leksaksföretag som är mest känt för sina dockskåp, till exempel ”Småland”. Kolla in deras produktkatalog från just detta år (1984). Som småbarnsförälder går jag mycket i leksaksaffärer och strosar och jag förundras alltid över att det finns folk som köper ett dockskåp där minsta lilla blomkruka kostar en hundralapp.

Nu låter jag kanske lite sur och bitter. Vem är jag att sitta här och klaga på gamla annonser, seriefigurer och dockskåp? Men det är ju så i den här bloggen att både det bra och det dåliga får vara med och är något dålig måste det sägas. Nästa annons kanske jag höjer till skyarna i litterär eufori.

Lilla Fridolf 24/84

Skriv & Berätta om rosa brevvänner

Jag bara älskar när sånt här händer. En fråga jag gått och grubblat på i månader har fått sitt svar. Kommer ni ihåg annonsen för Postens ljudbrev? Där låg en oidentifierad tidning i en säng och gäckade mig. Men så stöter jag på den här annonsen och Helans glada nuna meddelar att tidningen i fråga var Postens egna Skriv & Berätta.

Jag har inga minnen av den här tidningen men den verkar ha kommit ut i 11 nummer mellan 1980 och 1987 och jag bara antar att den innehöll massa adresser till folk som ville ha brevvänner. I femman minns jag att vi fick anmäla intresse för att få ”pen pals” och det gjorde nästan alla. Vips damp det ner brev från massa olika länder, mest från tjejer (Manuella Horst från Tyskland, var är du nu?), som ville veta om jag hade något husdjur och om jag gillade Beverly Hills 90210. Men efter att man rett ut dylika spörsmål var man liksom klar och det hela rann ut i sanden.

Annonsen då: en rosa 80-talstjej sitter med pumps och rosa kläder på en obekväm stol i sitt rosa rum med en rosa tidning. En röd rubrik på det – hu!

Detta är bloggens första annons från Lilla Fridolf. Jag finner det totalt obegripligt att jag som 12-åring prenumerade på denna pensionärstidning. Lite som när Henrik Schyffert gick med i MUF.

Lilla Fridolf 24/84

Korkat knaster från Rice Krispies

Rice Krispies var aldrig riktigt min grej när jag var liten. För lite socker kanske? Jag höll mig till Frosties och Kalaspuffar – ofta i filmjölk med ett par tre rågade matskedar socker extra. Filmjölk är ju surt förstår du. Det knastrande ljudet från Rice Krispies var väl lite roligt ändå, om än lite tunt att bygga en karriär på.

Här har vi i alla fall en serietidningsannons i stil med Hubba Bubba, fast enklare illustrerad och ännu mer korkad. Jag menar kom igen. De bråkar på allvar om huruvida de står i en dal där ekon kan uppstå. Det går inte att testa genom att bara ropa en gång? Skönt att Snap, Crackle och Pop kommer och avgör frågan, men inte heller de kommer på tanken att ropa. De kanske har små pipiga smurfröster som är för svaga? Om det varit jag hade jag vridit om armen på den blonde killen tills hans skrik ekat ut över dalen och viskat i hans öra: ”nå pysen, är det en ekodal?”

Slutklämmen ”så spröda att de ger eko när du häller mjölk på” är också dum. Det beror väl på var man är eller? Man kanske är i en icke-ekodal.

Knasen, 14/83

Merry, godaste läsken i världshistorien

Om Fanta Black Orange slår an en ton av nostalgisk förtjusning verkar inte den vara nånting mot känslorna som väcks när gamla Merry förs på tal. ”Merry? Åååhhh!” är morsans reaktion. Farsan kontrar med ”Mmm den var god den, den var riktigt god.” När jag pressar dem lite får jag fram att den smakade som 7-Up ”fast mycket, mycket godare”. Jag kan inte ens föreställa mig hur extremt god Merry var alltså!

Det har inte varit jättelätt att hitta fakta om Merry (men väl en samling fina annonser från 60-talet) men det här är vad jag kommit fram till: Bjäre Industrier lanserar Mer 1961. Några år senare vill de in på den kolsyrade marknaden och lanserar då Merry, enligt Bjäre en dryck av hög kvalitet och ”vuxen” smak. Det vuxna verkar betyda att den är lite mindre söt än annan läsk. Enligt uppgift smakar den som sagt ungefär som 7-Up och enligt en annan uppgift fanns ingen läsk med citron/lime-smak i Sverige vid den här tiden.

För att få fart på försäljningen kördes en omgång galna tävlingskampanjer. Man skulle samla kapsyler och kunde då till exempel vinna en livs levande elefant, en sprillans ny och rosafärgad Rolls-Royce eller en resa till Beirut. För att vinna Rollsen skulle man dock samla in hela 849 999 kapsyler. Närmast kom Svenska Missionskyrkans ungdomsförbund som samlade in 300 000 och fick ett par Land Rovers som tröst. En privatperson lyckades dock vinna elefanten! Men han bytte den mot kontanter och elefanten hamnade på Eskilstuna djurpark.

En variant kallad Merry Sirocco dök upp 1967, men den hittar jag absolut ingen info om, förutom en bild på flaskan. Den nya, tjocka och ”tuffa” flaskan kom 1981 och som min annons visar lanserades Merry Orange 1982. Även den är höljd i dunkel, men man kan våga gissa sig till smaken i alla fall.

Bjäre och deras drycker Mer, Merry och Lift gick upp i Falcon 1985. Sen blir det lite grumligt. När försvann Merry egentligen? Vissa hävdar 1985, vissa säger bestämt att de köpt den på 90-talet. Vem vet? Hursomhelst, Bjäres gamla drycker köptes av Coca Cola 1997 och då borde ju Merry ha försvunnit, om inte förr. Där kunde Bjäres saga varit all men 2004 dammas varumärket av i ett försök av Coca Cola att tjäna pengar på julmust i Sverige bakom en anrik fasad.

Fantomen 12/82

Zingo – försvinner när man dricker upp den

När de heta känslorna efter skandalen i OS 1952 – då Ingemar ”Ingo” Johansson blev diskad och utbuad för passiv boxning – lagt sig och Ingo började rada upp segrar på löpande band blev han rejält poppis i Sverige. Han fick rentav sin egen läskedryck och vem mer kan skryta om det? Ärligt, vem? Men när han förlorade världsmästartiteln 1961 var smekmånaden hastigt och lustigt över. Ingo förpassades ut i kylan och läsken bytte namn från Ingo-läsk till Zingo.

Jag aldrig kunnat skilja Zingo från Fanta, eller från Loranga heller för den delen. Jag kanske bara inte har ansträngt mig tillräckligt. Men nåt sorts apelsin-E-medel-blask är det ju. 1973 kom nya smaker: päron, banan(!) och choklad(!!!). Åh vad jag hade velat smaka chokladläsk. De nya smakerna var kanske inte så goda ändå, efter några år var apelsin ensam igen. Till 2003 då Pineapple Orange och Melon Lemon lanserades. Men inte heller de blev långlivade och nu får nog Zingo apelsin försöka vänja sig vid tanken på att åldras i ensamhet.

Zingos klassiska slogan ”Försvinnande god” (här av någon anledning ändrad till ”gott”) känns nästan större än varumärket självt. När jag hör den tänker jag mest att de stulit den från något annat. Men nej, det är Zingo som haft den i alla tider. Många verkar komma ihåg den från bio på 50-talet. Men vad betyder den egentligen? Att Zingo är så god att den försvinner när man dricker upp den? Den händer ju även med äckliga drycker. Eller försvinner och försvinner, den åker ju ner i magen.

Ful och tråkig annons tycker jag.

Fantomen 12/82