Zingo – försvinner när man dricker upp den

Zingo

När de heta känslorna efter skandalen i OS 1952 – då Ingemar ”Ingo” Johansson blev diskad och utbuad för passiv boxning – lagt sig och Ingo började rada upp segrar på löpande band blev han rejält poppis i Sverige. Han fick rentav sin egen läskedryck och vem mer kan skryta om det? Ärligt, vem? Men när han förlorade världsmästartiteln 1961 var smekmånaden hastigt och lustigt över. Ingo förpassades ut i kylan och läsken bytte namn från Ingo-läsk till Zingo.

Jag aldrig kunnat skilja Zingo från Fanta, eller från Loranga heller för den delen. Jag kanske bara inte har ansträngt mig tillräckligt. Men nåt sorts apelsin-E-medel-blask är det ju. 1973 kom nya smaker: päron, banan(!) och choklad(!!!). Åh vad jag hade velat smaka chokladläsk. De nya smakerna var kanske inte så goda ändå, efter några år var apelsin ensam igen. Till 2003 då Pineapple Orange och Melon Lemon lanserades. Men inte heller de blev långlivade och nu får nog Zingo apelsin försöka vänja sig vid tanken på att åldras i ensamhet.

Zingos klassiska slogan ”Försvinnande god” (här av någon anledning ändrad till ”gott”) känns nästan större än varumärket självt. När jag hör den tänker jag mest att de stulit den från något annat. Men nej, det är Zingo som haft den i alla tider. Många verkar komma ihåg den från bio på 50-talet. Men vad betyder den egentligen? Att Zingo är så god att den försvinner när man dricker upp den? Den händer ju även med äckliga drycker. Eller försvinner och försvinner, den åker ju ner i magen.

Ful och tråkig annons tycker jag.

Fantomen 12/82

4 reaktion på “Zingo – försvinner när man dricker upp den

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *